Varit en vända med ambulans till sjukhuset :/

För två nätter sedan fick jag en oerhörd värk i min rygg, samt i bröstet. Jag kunde knappt andas och vad jag än gjorde, stod, gick, satt eller låg ner, så blev det inte bättre. Jag greps nästan av panik över att inte kunna komma ifrån det hela. Jag har en tidigare ryggskada så min första tanke var att det berodde på ryggen, det här med den intensiva smärtan. Men efter en stund blev jag tveksam. Jag hade ju ont i bröstet också. Dessutom kallsvettades jag något enormt. Det var helt fruktansvärt. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Eftersom jag bor i ett gruppboende ringde jag efter personalen (vi har personal här dygnet runt) som kom upp till mig.  Jag förklarade hur dåligt jag mådde och personalen sa att han kunde ringa efter sjuksköterskan som arbetar natt inom kommunen. När han pratat med henne kom han och berättade att hon kommer så fort som möjligt, men att det nog dröjer cirka 45 minuter till.

Då visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Jag kände bara att jag står inte ut längre, jag klarar mig inte i 45 minuter till, det går inte, jag kan inte, jag dör nog innan, jag står inte ut!! Tack och lov kom sjuksköterskan tidigare än sagt och vi pratade lite, och eftersom jag varit jättestressad sista tiden över en massa saker som jag tagit mig för att göra, misstänkte vi att det kunde vara panikångest. Jag fick en sobril (ångestdämpande medicin), och sjuksköterskan gick. En stund senare började jag kräkas och givetvis hade inte sobrilen börjat verka, så jag fortsatte ju att må lika dåligt. Vid halv åtta på morgonen kom dagsjuksköterskan hit direkt när hon börjat sitt pass. Hon ringde till vårdcentralen och bad om en akuttid. Jag fick en tid en halvtimme senare tack och lov.

Väl på plats tog de EKG på mig, eftersom jag hade så stora bröstsmärtor. De tog även blodtrycket och det visade sig vara uppåt väggarna för högt. Jag fick ligga en stund och FÖRSÖKA koppla av (vilket jag givetvis inte kunde), vid nästa koll av blodtrycket var det fortfarande lika högt. En tredje koll visade oförändrat värde. Då kommer läkaren in och säger att hon ringt efter ambulans. Jag fick nitroglycerin för att vidga blodkärlen och faktum är att jag började känna mig bättre efter det.

Men det blev ju ändå ambulans till sjukhuset, och på sjukhuset låg jag med EKG till klockan halv tre på eftermiddagen. Blodtrycket gick successivt ner och jag mådde bara bättre och bättre. Det togs blodprover och urinprov. Allt visade sig vara bra, bortsett från lite lågt blodvärde, men det brukar jag ha. Vid halv tre kom läkaren in till mig igen och berättade att hjärtat var som det skulle och att jag skulle få komma hem igen. Jag fick veta att detta som hänt faktiskt med största sannolikhet VAR en panikångestattack. Jag har aldrig upplevt detta tidigare, och jag hoppas att jag aldrig gör det igen. Jag mådde så dåligt så om någon sagt att jag skulle må bra igen om de amputerade en kroppsdel på mig, då hade jag övervägt att gå med på det. Det är otroligt att något psykiskt kan yttra sig genom sådan fruktansvärd fysisk smärta och sjukdomskänsla.

Alla ni som lider av upprepade panikångestattacker; nu vet jag hur det är! Jag lider med er. Det måste vara fruktansvärt. Jag är nu rädd för att detta ska upprepa sig, men har ställt in en hel del saker som jag hade inplanerat att göra framöver. Jag känner att jag måste dämpa mig och ta det lugnt, annars går jag in i väggen och får en depression. Där har jag varit förut, och det är också ett helvete.

Nu mår jag dock bra och fungerar precis som vanligt igen. Stressen inombords har lagt sig och jag hoppas att jag fått kontroll över situationen. Jag sitter här och slöar framför datorn och grejar med mina foton. Det är riktigt skönt.

Sköt om er där ute, och känner ni att ni är stressade och inte kan koppla av. Ta det på allvar! Det kan leda till fördärvet annars!

Ann-Charlotte

Annonser
Categories: Om allt möjligt | Etiketter: , , , , , , , , , | 1 kommentar

Inläggsnavigering

One thought on “Varit en vända med ambulans till sjukhuset :/

  1. Låter inte kul Ann-Charlotte,

    Det där ska man ta på alvar.
    Underligt som du säger att något så psykiskt yttrar sig så fysiskt och direkt!
    Ta de nu lugnt, ett tag ivarjefall! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: